Krönika till Brunnsvikarnas förbund årsskrift.

Vi äro tusenden!

Så rullar historiens hjul och spinner ett nät av människors liv

Så etsar sig ögonblick fast och bränner en bild av förrunnen tid

Så bildas en gnistrande väv som berättar om klassernas kamp

Så håller en tiggare fram sin dåtid och nutid i samma hand

Så börjar historien nu och framtiden är idag, idag!

Jag läste in gymnasiet på Brunnsvik folkhögskolas allmänna linje 1988-90. Det var en fantastisk tid med fint kamratskap, bra lärare, lärande politiska diskussioner och fantastiska kulturupplevelser som fick mig att växa som människa. Folkhögskolorna och folkbildningens betydelse för arbetarklassens söner och döttrar har varit avgörande för välfärdsstatens framväxt. Det är därför både sorgligt och beklagligt att arbetarrörelsen inte fullt ut förstår eller förmår värna dessa ideologiska och kulturella vattenhål. Vi har i dag massor av både utbildning och inbillning på våra ”ordinarie” lärosäten. Som gammal obotlig brunnsvikare, socialist, aktiv i politiken och ”grinig” gubbe tycker jag mig märka att alltfler kan mycket mera, men begriper allt mindre. 

Hur man kommer i kontakt med olika kulturyttringar skiljer sig säkert från person till person. Jag växte upp i ett ordinärt arbetarhem på 60-talet och i bokhyllan fanns en bok, Nacka Skoglunds ”En miljon för en klackspark”. Farsan läste Dalademokraten och morsan prenumererade på Allers. Diskussioner om teater, litteratur, och utbildning/studier har jag inga minnen av. Det är möjligt att man fick se någon barnteater i skolan, jag minns inte så noga, det var mest att man skulle sitta still och vara tyst. I fråga om kulturupplevelse utöver Brages hemmamatcher på Domnarvsvallen, så minns jag när familjen besökte en tillställning i Folkets Park som gick under namnet ”blommornas dag”. På scenen spelade Sörmlands-Frasse munspel samtidigt som både svärdslukning och striptease föregick. Något riktigt teater eller konsertbesök fick vi barn aldrig uppleva under vår uppväxt.  Jag var trettio år när jag började på Brunnsviks folkhögskola och först då fick jag på allvar upp ögonen för kulturens kraft och betydelse. Jag glömmer aldrig när Lena Willermark med ackompanjör spelade upp och jag satt på första bänkraden. Man både rös, frös och svettades in detta koncentrat av kulturupplevelse. Alla som i vuxen ålder genomgått en kulturdialys vet vad jag talar om, efter det blev hela livet och människorna runt mig mer spännande. Helt plötsligt slukade jag böcker i en rasande fart, gick frivilligt på teater och gick med i litteraturfrämjandets en bok för alla. Jag tycker att man blir nyfiken, klok och glad av kultur. 

I januari 2007 tog jag och några partikamrater initiativ till en politisk och kulturell mötesplats i Borlänge, vänsterns bokkafé. Vår första kafégäst var Göran Greider och över sextio besökare trivdes, trängdes och diskuterade inför häpna och glatt överraskade arrangörer. Så här 2 ½ år senare kan man konstatera att vänsterns bokkafé med kafé – och temakvällar i samarbete med ABF, har blivit en succé och etablerad mötesplats med hitintills åttahundrafemtio nöjda besökare. Som mötesplats – och kulturarrangör ser jag ständigt bevis på kulturens kraft och betydelse för människors utveckling och mående. Vi får inte glömma att vi äro tusenden!