En novell / Arvet

”Vilken storlek?”  Frågar mannen i förrådet.  ”Femtio” svara jag, lite osäkert. Det är mitt livs första blåställ.  ”Första dan va?”  ”Mmm”, svarar jag blygt. ”Var inte orolig, de flesta av gubbarna är bra”.

Det är en het sommardag, måndagen efter skolavslutningen och året är 1975. Jag är 17 år och är nu nyutrastad med ett blåställ, en anteckningsbok, två kritor, en SJ-mössa och två par arbetshandskar, skor är beställda. 

Efter att ha fått mina grejer på förrådet sitter jag nu inne på förmanskontoret med Grycksbo-Eriksson. Han är en av fyra förmän på magasinet. Han spänner sina små ekorrliknande ögonen i mig och nästan väser fram ”Det ska du ha klart för dig grabben, att på det här stället är det ingen jävel som drar benen efter sig”. I samma ögonblick åker dörren upp och en rund gubbe vid namn Embretsén presenterar sig, han och jag ska arbeta tillsammans nästa dag. Arbetsplatsintroduktionen avslutas med en rundvandring på magasinet. Ilgods – och expressgodsavdelningen, lokalgodsplatsen, vågen, godsexpeditionen, manskapsrummet och så vidare visas, innan det är dags att cykla hem.

När jag kommer hem sorterar jag alla synintryck som jag upplevt under dagen, det är både nervositet och förväntan, som nu känns i magen. ”Jag ska nog visa dem att jag kan jobba!”.

Första veckan lider mot sitt slut och jag börjar känna igen de flesta av gubbarna till utseende. Jag har somnat som en stock på kvällarna. Blåsor på händerna och träningsvärk. Kroppen protesterar mot den omilda behandling den blir utsatt för, det som kallas arbete. Näsblod hör också till.

Morsan är orolig ”Du måste lugna ner dig, det går inte att både spela fotboll, bandy och samtidigt arbeta så hårt. Tänk på att du fortfarande växer.”  ”Äsch”, svarar jag. Arbetet har fått mig att känna mig som en vuxen karl, en i gänget.

Vecka läggs på vecka och plötsligt är det november. Jag har lossningen på förmiddagsskiftet. Det är Jularbo-Sven, Bohman (som heter Fredriksson), Sundlöf, Sävis, Port-Olle, Hasse pingis, Eino och jag som ska se till att allt styckegods kommer ur vagnarna. Godset sorteras och lastas på lastbilar ut till de olika destinationsorterna. Arbetet är tungt och slitsamt men humöret är det inget fel på, Jularbo-Sven ropar så att alla hör ”Hörrdu Lindström, jag har då aldrig sett någon bli så j-vla skitig av att jobba så lite”. Ett allmänt skratt ljuder i magasinet, men tystnar i åsynen av Grycksbo-Eriksson.

Jularbo-Sven är en favorit bland arbetskamraterna. han och jag sitter vid samma bord vid första fikat. Sedan jag för första gången såg Sven fika har jag undrat hur i hela friden han får i sig hela smörgåsen. den består av två runda hårdbrödskakor med messmör emellan ”Fy f-n va gott” säger han och flinar med hela ansiktet. ”Hur orkar du” undrar jag imponerat. ”Det är det bästa jag vet” säger Sven, ”Innan du går och lägger dig, så gör du iordning smörgåsen och lägger den i kylen. När du sedan ska äta den nästa dag har den blivit alldeles lagom seg, hur gott som helst.”

Jag fjärmar mig mer och mer från mina gamla kompisar, De flesta har som regel fortsatt på gymnasiet. ”Vi ska ha skolfest på fredag”, säger Jan som är en av mina bästa kompisar. Vi gick alla den nio åren i grundskolan tillsammans. Han försöker övertyga mig mig om det förträffliga med att gå på gymnasiet. ”Va f-n, ska du jobba i det där magasinet hela ditt liv. Få två hjärtinfarkter och en guldklocka”.  ”Utan oss arbetare skulle det varken bli klassfest eller gymnasium, det ska du ha jävligt klart för dig” svarar jag djupt sårad. Vem tror han att han är?

Jag trivs på magasinet, med ett undantag, Grycksbo-Eriksson. Tar man en paus i sitt anletes svett, kommer han som ett brev på posten. Hans vanligaste kommentar är ”Kom ihåg att du befinner dig på en arbetsplats”.  ”Varför är han så där” frågar jag Port-Olle som jobbat längst med Hans som Grycksb-Eriksson egentligen heter.

”Det är en lång historia” säger ”portis”, harklar sig och fortsätter ”Jag kan väl säga att det bottnar  i en olycka som hände för ca. tjugo år sedan. Jag och Hans skulle jobba natt på växlingen och med oss hade vi en artonårig grabb som hette Göran. Skiftet började och allt fortlöpte som vanligt. Göran var snabb som en vessla, men i ett obevakat ögonbick snubblade han och klämdes fast mellan två buffertar, han dog omedelbart”. ”Vad hemskt” säger jag skakad av berättelsen och för första gången känner jag medkänsla och sympati med Grycksbo-Eriksson.

Det är vinter. På godsmagasinet är det full aktivitet, vagnar växlas in på morgonen och ut på kvällen, lastbilar kommer och går och gaffeltruckarna far som bålgetingar mella vagnar och lastbilar.

”Hur gick matchen igår” frågar Bohman. ”Vi vann med 4-2”, säger jag och höjer rösten så att ingen skall missa resultatet. ”När jag var i din ålder, spelade vi bandy på Tjärnasjön, men sen kom kriget och beredskapen, då var min idrottskarriär slut” fortsätter Bohman. På något vis lyckas alltid Bohman få samtalen och svänga över till beredskapstiden.

”Nu väntar en ennan beredskap” säger Jularbo-Sven och sakta lullar vi ut från det varma fikarummet in i det kalla och dragiga magasinet. Det är minus 25 och portar öppnas och stängs hela tiden, vilket innebär att iskalla vindar far rätt igenom.

Efter skiftet byter jag om, Sven har skåpet bredvid mig. Han är ett muskelpaket trots sina femtiofem år fyllda och jag som kallar mig själv för idrottsman, känner mig blekfet.

Jag, Jularbo-Sven och ”portis” cyklar hem via Vasagatan, Parkgatan och Allfarvägen till bostadsområdet Bullermyren. På Bullermyren bor utelutande arbetarklass med många finnländare och landsbygdsbor som flyttat till Borlänge för jobb på verket, bruket, SJ, Posten, etc. När jag kommer hem stöter jag ihop med farsan på parkeringen. Jag undrar lite inställsamt om han och jag skulle kunna åka ut och övningsköra. ”Du får inte ner dina långa ben i ”bubblan” och förresten är den bara halvförsäkrad”. Senare på dagen kliver den långe ynglingen ner i den blå folkvagnen, tillsammans med en till synes skräckslagen far.

Vintern släpper äntligen sitt grepp och våren vågar sig fram. Jag cyklar hem från jobbet, nyss fyllda arton år och på vägen hem möter jag skolungdomar i min egen ålder. Jag är stolt, jag är arbetare, jag har en identitet, jag klarar mig själv och jag känner mig vuxen. Det sociala arvet hade funnit en väg in i mig, men det tänkte jag inte på då. Ingen hade studerat i min släkt, ALLA var arbetare.

På magasinet var stämningen uppsluppen, dels var det vår och dessutom skulle den illa omtyckte förmannen Grycksbo-Eriksson gå i pension. Avtackningsceremonin skulle gå av stapeln vid första fikarasten kl. 09.00. Kaffe och tårta var framdukat, dukar ligger på de i vanliga fall skitiga borden, det är knappt så man känner igen sig. Vi sitter redan vid borden när personalchefen Westlind och fackordförande Göte kommer in.

Chefen håller ett tal värdigt en avgående statsminister, det känns pinsamt. Göte kliver fram och säger ”Hans, efter att varit anställ på Statens Järnvägar i 45 år går du nu i pension. nu vill jag på Statsanställdas förbunds vägnar lyckönska dig. Se nu till att du får möjlighet till en aktiv pensionärstillvaro med din fru. Lycka till!”

Efter det obligatoriska applåderna och blomsterutdelningen utbryter ett allmänt sorl, innan kaffet serveras.

”Det ska bli j-vligt skönt” hör jag Grycksbo-Eriksson säga innan han går hem. Vi hade precis börjat arbeta igen efter uppvaktningen, då jag hör ambulanssirener närma sig. ”Vad är det som har hänt” frågar jag Bohman som kommer springande.

”Grycksbo-Eriksson är död, han har blivit överkörd av en lasbil” skriker en förtvivlad Bohman.