Tänker på organisationers möjlighet till samhällsförändring, i en tid när varje individ kan vara sin egen ”talesperson” och sin egen redaktör. Där de löst sammansatta nätverken bevisligen kan, utan hänsyn till program eller stadgar, skapa politiska agendor utan fackliga – eller partipolitiska hänsyn.
Kommer ”tyckandet” att öka de partipolitiska föreningarnas medlemsskara, eller blir parlamentarismen en tvåtaktare på åsikternas motorväg?

Som proffstyckare så välkomnar jag naturligtvis debatt och är övertygad om att den har ett egenvärde och stor påverkan i ett demokratibygge oavsett ämne.
Konflikten och brytandet av åsikter ingår i detta bygge.
Men hur gör vi med ansvaret och den förvaltande delen av politiken?
Vem eller vilka i framtiden orkar ta så kallade besvärliga beslut och ägna åtskilliga timmar i budgetberedningar och på nämndsammanträden?
Vem vill vara framtidens Leif Lindström, Jan Bohman och Mari Jonsson och till vilket pris?

De sociala mediernas åklagarmyndighet sparar knappast på krutet. Där kan du som offentlig person utan rättegång och med försåtliga gillanden snabbt förvandlas till rasist, sexualförbrytare, patriark, manshatare och dessutom få epitetet ”dum i huvudet”. Facebook, twitter och hashtag-kampanjer lockar inte alltid fram goda egenskaper som fördragsamhet, förståelse och förmåga till källkritik. Det är med andra ord lite mer drag under åsiktsgaloscherna på nätet och i dessa folkdomstolar tas ringa hänsyn till individer som har hamnat på fel sida internet-skranket. Man kan inte med bästa vilja i världen tycka att det är okej eller framåtsyftande. Eller är det ett pris vi måste vara beredda att betala?
Vem tjänar på det?

Konsekvenserna av näthatet kan som bekant vara förödande för individen.
Samtidigt har också en del kampanjer skakat om det självgoda och trötta delen av etablissemanget och direkt påverkat arbetsplatser, politiska beslut och kunskapen av det ojämlika och ojämnställda samhället vi lever i Det är bra!
Men som sagt, vem vill vara framtidens Leif, kommunalrådet?

Leif Lindström (V)

Annonser

Svar till Bertil Malmberg SD

I insändaren ”det finns fler mänskliga rättigheter än religionsfrihet” intar Sverigedemokraten Bertil Malmberg en något uppfostrande och undervisande ton mot mig, med anledning att jag hävdat grundlagens och religionsfrihetens roll i planärendet Islamiskt Center i Borlänge. Varför Bertil inte skriver sin partibeteckning bakom sitt namn, när han undertecknade sin insändare, är i övrigt märkligt.

Bertil Malmberg ingår i det Sverigedemokratiska gäng som nu ska övertyga borlängebon att grundlagen inte gäller i Borlänge och därför uppmanas nu folk att skriva på en namnlista för att få till stånd en folkomröstning med rubriken ”Nej till uppförande av Islamiskt center i Borlänge”.
Med mytoman-liknande argument om böneutrop och sharialagar, försöker SD koka en odemokratisk soppa på en djupt gravrostad rasistisk spik. Muslimer tycks vara för Sverigedemokraterna som bondesamhällets forna vättar och troll i fotogenlyktans bristfälliga ljus, eller som karikatyrjuden i nazisternas propaganda i slutet av 30-talet. Bertil Malmberg påstås i en SD-skrift vara ”sakkunnig” i Islam som gammal sjöofficer och företagare. Den här typen av propaganda jagar naturligtvis igång intolerans och den Vita makt-rörelse som har pekats ut som det största hotet mot demokratibygget i Dalarna och Borlänge. I matchen om att hota demokratin i vårt län, så får man nog betrakta muslimerna som ena riktiga tunnisar, åtminstone i jämförelse med Nordiska Motståndsrörelsen och deras bruna SD-svans.
Kommentarer som ”att flygbomba Borlänge med grisblod” följer i spåren av ”sakkunnige” Malmberg och övriga Sverigedemokraters profetior. Det är både tragiskt, djupt oroväckande och politiskt ohederligt.

Som kommunalråd i Borlänge och vänsterpartist förespråkar jag ingen religion före den andre. Vi har idag tre moskéer i Borlänge. Till det ska läggas en mängd andra församlingars helgedomar/byggnader. Religionsutövning och religiös tro är en del av Borlänge kommun och har alltid varit det. I ett mångkulturellt och sekulärt Borlänge, så är muslimernas rätt att utöva sin religion i en väl fungerande lokal, lika självklar som för en kristen.
Det borde vara en självklar ståndpunkt för alla folkvalda i Borlänge kommunfullmäktige.

Leif Lindström (V) Kommunalråd i Borlänge

Kommunaliseringen, det fria skolvalet i grundskolan och vinstdrivna skolor har förändrat och försvårat förutsättningarna för en sammanhållen, likvärdig och rättvis skolgång för våra barn – och ungdomar. På statlig nivå har det lita naivt och pamflettmässigt ställts upp höga mål om en likvärdig skola som garanterar barn och unga en god utbildning, trots att förutsättningarna enligt min mening ser väldigt olika ut i landet. Friskolereformen och därtill hörande lagstiftning är alltför marknads och särintresseorienterad. Staten behöver ta huvudansvaret för skolväsendet och vara de som på allvar bedriver en skolverksamhet som en del av ett större samhällsbygge, med målet att alla skall ges chansen till en kunskapsinhämtning av god kvalitet, utan segregerande incitament.

Jag är som ni ser emot friskolar av nämnda skäl, samtidigt som jag inser att friskolorna är här och kommer att verka under en lång tid framöver, så ser det politiska styrkeförhållandet ut idag.
Därför vill jag nu och vid det här tillfället anamma ordspråket som säger ”Ska man äta en elefant, så är det viktigt att ta en tugga åt gången”.
En för undertecknad smakfull ”tugga” i det här sammanhanget, skulle vara att förbjuda religiösa samfund/intressegrupper att bedriva skolverksamhet. En religiös friskola riskerar att utgöra ett ideologiskt kollektiv, där vissa dogmer blir förkunnade och svåra att ifrågasätta. Jag ser företeelsen som icke önskvärd i ett uttalat sekulariserat samhälle. Vän av ordning vill gärna göra gällande att det inte är tillåtet att bedriva konfessionell (bekännelsetrogen) undervisning, oavsett ägare. För egen del kan jag inte se hur och varför religiösa samfund vill och önskar bedriva skolverksamhet, om det helt saknar ambitioner gällande religiös åskådning och påverkan.

Nyligen uppdagades det att en treåring i en kristen förskola i Västerbotten hade begått ett värdegrundsbrott. Ett uteblivet ”Amen” innebar att barnet bestraffades med kvarsittning vid matbordet, medan de mer amen-benägna barnen kunde gå ut och leka.
Jag ser det inte som otroligt att på många av de religiösa friskolorna så finns det en sammanhållen och etablerad syn på vad som är lämpligt utifrån huvudmannens religiösa hemvist. Den kan vara mer eller mindre uttalad.

Låt oss värna religionsfriheten på våra skolor!

Leif Lindström
Vänsterpartist av övertygelse, med glädje och ohejdad vana.

Vinster i välfärden debatteras med jämna mellanrum och av olika anledningar. Jag kan märka en viss ideologisk rundgång i den politiska hörslingan. Olika retoriska grepp tas om skrupelfria kapitalister med konton i skatteparadis, samtidigt som man säger sig ha identifierat bakåtsträvande/företagsfientliga mörkermän på vänsterkanten. Övervinster påstås stå mot samhällansvar och eftersom vi befinner oss i Sverige så letar nu utredare efter en lagom lösning, som gör alla lagom missnöjda eller nöjda.

Som vänsterpartist är jag emot vinster i välfärden, men framförallt är jag för vinster med välfärden. Kapitalet är svaret skyldigt och även samhället i stort, när vi har en utveckling där privatiserade vinster och socialiserade kostnader skapar politiska skiljelinjer. Möjligheten att tjäna pengar inom våra välfärdssektorer har ju öppnats för små och större företag genom avregleringar och ändrad eller ny lagstiftning. Det man har missat eller förbigått i ivern att privatisera välfärdstjänsterna, är ansvarsutkrävandet och ett väl fungerande kontrollsystem.
Jag menar att bekväma och ansvarslösa politiker gärna privatiserar och skjuter ansvaret framför sig, istället för att ikläda sig rollen som driftsansvariga. Att ägna sig åt politisk Moon walk är värdelöst.

Frågan som vi som samhällsmedborgare bör ställa oss är:
– Vem tar huvudansvaret för det framtida samhällsbygget?
– Ska vi lägga det ansvaret i marknadens händer, efter en välordnad upphandlingsdemokrati med myndighetskontroll?
– Vill du vara kund i ett privat välfärdssystem eller samhällsmedborgare i ett offentligt dito?

För mig är ökad jämlikhet viktigt, liksom fungerande offentlig finansierade trygghetssystem.
Jag tror att individuell frihet och möjlighet till utveckling bygger på kollektivets styrka, snarare än på möjligheten att välja privat skola eller vårdcentral.
Samhället måste kunna förstås och hålla ihop, om det vägvalet innebär inskränkningar i den så kallade personliga valfriheten, så är det ett pris vi bör betala. Alternativet får ur ett längre perspektiv, långt värre konsekvenser.

Leif Lindström (v) Kommunalråd Borlänge

För att kunna erbjuda högkvalitativa välfärdstjänster krävs rationalitet och stordriftsfördelar. Idag förfuskas den ambitionen med en del avdemokratiserande kommunsamarbeten, med exempelvis gemensamma nämnder och kommunförbund, där dominansen från de stora partierna är total. Den ordningen är jag stark motståndare till och har bl.a. därför tidigare förordat kommunsammanslagningar. 6-7 kommuner i Dalarna vore ett lämpligt antal. Statens roll, hälso – och sjukvården och kommunens/regioners utveckling kräver demokratiska mot – och medspelare av betydelse och storlek. Därför är jag nu glad över att vi med stor sannolikhet går in i en stor Svealandsregion, kanske redan 2019. Med nuvarande ordning och ambitioner riskerar kommunalskatten i landet behöva öka i snitt med 13 kr. fram till år 2035.

Vi ser ett land med en ojämn fördelning av befolkningen och ökade regionala klyftor. Dalarna växer inte och infrastruktursatsningarna går oss förbi. Tre av landets tjugoen landsting täcker 53% av befolkningen, de övriga arton landstingen får dela på resten. Landet Sverige haltar på mer än ett sätt.
Om vi väljer att inte göra någonting och behåller nuvarande ordning eller oordning om ni så vill, är risken stor att den mångåriga urbaniseringen och polariserade arbetsmarknaden biter sig fast över tid. Vi måste få till en bättre samverkan mellan staten och det regionala/lokala behovet. Ministrar som åker runt i landet och får eländet beskrivet för sig och en hastigt serverad kaffekopp, innan nästa stopp, har ofta visat sig enbart bli lokalpressens utfyllnadssida på den aktuella dagen. Politiker från små län med klippkort hos generaldirektörer och statliga direktioner, har också gett mager utdelning.

Vi har ansvarskommitténs arbete (2007), vi har Mats Sjöstrands utredning (2012) och vi har nu en pågående regionbildningsprocess, med tre SKL-kongressers beslut i ryggen och dessutom en tydlig viljeinriktning i landet. Att Dalarna med sina 280 000 innevånare skulle säga nej, ser jag som mycket osannolikt och olyckligt.

Nu kör vi!

Leif Lindström (v) Kommunalråd Borlänge.

Sitter och funderar över att skriva en debattartikel, om det som för en femtiosjuåring känns i det närmaste obegripligt i dagens samhällsdebatt. Allt pågår liksom samtidigt och detta på små bekräftelseöar, inget behöver ha med den andre att göra, om den inte vill. Alla har rätt och samtidigt påstås motsatsen kontinuerligt, det tycks kvitta, för det är ingen som lyssnar eller åker ”ur serien”. Identitetspolitiken exkluderar bredden och stärker separatisterna, som med sitt tolkningsföreträde kräver sin rätt att vara både vara oemotsagda och respekterade, trots sitt förakt för andra.
Kravet på bildning och erfarenhet är borta, dörrar in i värmen stäng och öppnas lite slumpartat. Fjäsket och den anpassade attityden, för att kunna vara framgångsrik och att få tillhöra ”gruppen”, är tydlig och närvarande.

Jag tycke att lägsta kravet för oss, som har ambitionen att vara samhällsbyggare, ändå borde vara att reflektera över följande tre frågor, innan vi går vilse i vårt eget bekräftelsebehov:
Vad är det i kapitalismen som trots sin påstådda förträfflighet gör så många olyckliga och missnöjda?
Vad är det med marknaden, som trots sitt utbud inte kan tillfredsställa alla önskningar och behov?
Varför klarar vi inte att tillsammans skapa fundamenten och förutsättningarna för ett välfärdssamhälle, ett arbete, en bostad och en möjlighet att studera, för alla?

Det har egentligen inte med saken att göra men jag kan inte ändå låta bli att reflektera över en tydlig värderingsförskjutning och motsatser från en annan tid. 1971 började jag på högstadiet och mitt på Maserskolans skolgård stod en rökruta, för att ”ungarna måste ju få vara någonstans att röka”. Vid 17 års ålder körde jag gaffeltruck utan truckort i SJ:s godsmagasin, som den naturligaste sak i världen (jag var ju vuxen). Vid 21 års ålder var jag färdigutbildad lokförare, en utbildning i SJ:s regi och drog iväg med tunga godståg till olika destinationer mitt i natten, eller långa persontåg till Stockholm C, utan vare sig telefon eller ATC på loken. Ett arbete – ett stort ansvar. Att hålla ihop och att vara med i facket handlade om sammanhållning och överlevnad. Att springa hos morsan och farsan och klaga, fanns inte på kartan.
Det var inte bättre förr, men jag måste säga att det är otroligt mycket som har förändrats. Att politiskt försöka navigera i dagens egennytta och brist på kollektiv idéutveckling, är inte lätt.

Som sagt, alla har rätt, men ingen tycks veta varför?

Brev till ledarsidan

Stora stygga Borlänge ägnar sig år regional kannibalism enligt forskaren och glesbygdsrecensenten Ronny Svensson. Aktivt och osolidariskt avlövar Borlänges kommunledning övriga Dalarnas förutsättningar för tillväxt och framtidstro, enligt Svensson. Faluns kommunledning är tydligen lika goda kålsupare. Kannibalismens offer vid det här tillfället är Ludvika – och Hedemora kommun. Borlänge/Falun misstänks redan nu slipa knivarna mot övriga Dalarna, när arbetsförmedlingen aviserat sin omorganisation. På ledarsidan hakar en yrvaken Göran Greider på och tillägger dessutom att landstingsrådet Inga-Lill Persson är utsatt för en personförföljelse av borgerliga skribenter. Vilken härlig och insiktsfull analys paret Svensson/Greider bjuder på, eller tävlar recensenterna i den ofarliga men publika grenen, politisk gardinboxning ?

Vart leder Svenssons och Greiders gemensamma och beskrivna storebrorskomplex?
Frågan är vad Svensson/Greider ser för framtid i Dalarna utan ett expansivt och offensivt regioncentrum och rivande av dagens gärdsgårdar?
Tycker paret Svensson/Greider att Dalarnas lilla befolkning är betjänta av ett revirpissande och en överetablerad organisering (15 kommuner, landsting, Region Dalarna) av länets välfärd och detta utan att man kan skönja en tydlig politisk viljeinriktning?

Vi behöver en politik för Dalarna som leder framåt och där finns det en del övrigt att önska i vägval och analytisk förmåga, inte minst från DD:s ledarsida.

Leni Björklund (s) försvarsminister 2002-2006, var den som undertecknade vapenexportavtalet med diktaturen Saudiarabien den 15 nov. 2005. Den borgerliga regeringen förlängde avtalen år 2010 och nu är det dags för ett avgörande igen.

Om politisk retorik, pamfletter och påstådd vilja att ta itu med orättvisor, underskott av demokrati, för fred och emot krig/död/förintelse, så vore valet att säga upp avtalet enkelt. Men i det här fallet och i den här frågan, tycks det som om svensk krigsindustri och kapital har skaffat sig vetorätt. När dessutom Anders Ferbe ordf. i Metall vill rädda svenska jobb genom att utveckla den svenska exporten genom affärer med skurkstater som Saudiarabien, ja då börjar vi närma oss det koncensus och mandat som en Socialdemokratisk ledd regering önskar sig, enligt den svenska traditionen.

Var det de här vår utrikesminister menade när hon deklarerade ambitionen om en ”Feministisk utrikespolitik”?
Bygdens son och ”vår” försvarsminister Peter Hultqvist ligger lågt som en midsommarnattsdimma, hur länge till?

Avtalet löper ut den 15 maj och därför vet vi snart vilka som styr landet och de som främst ägnar sig åt titulaturer och retoriska krumsprång i den utrikespolitiska debatten.

Är det möjligt att motpartens syn på kvinnor, demokrati, yttrandefrihet, utövandet av religiös fundamentalism, offentliga piskrapp, stympningar och halshuggningar har fått bläcket i den svenska regeringens bellografpenna att torka? Jag hoppas det!

I annat fall bör regeringens luftiga retorik upphöra och sanningen framträda, det är min övertygelse att medborgarna önskar sig den ordningen.

Leif Lindström (V)

Ett farväl.

29 december 2014

Den 8/1 kl. 13.00. begravs Gunn-Britt Jansson en fin vän och partikamrat. Jag har skrivit följande hälsning till henne:

Ett farväl från gruppledaren.

Där människor samlas sker åtskillnad, samhörighet och rangordning. Ibland obemärkt, ibland i små strider, under dessa möten sker denna positionering efter gammalt känt mönster. En liten nickning, ett leende, en lätt huvudskakning, en uppmuntran eller en vass replik. Politiska föreningar är inte undantagna. Vi är som folk är mest.

Om Gun-Britt hade varit en indian så hade hennes namn varit ”Det skrattande berget”. Hennes obemärkta styrka, självklara patos och politiska övertygelse stod över spelet, både hennes ilska och glädje var genuin och självklar. Man kunde alltid lita på Gun-Britt. Hon sa som det var. Hon var säker och samtidigt förstående och ödmjuk. En fin människa och bra partikamrat.

– Jo hej, det är Gunbritt det här. Du frågade och hade samtidigt svaren. Jag lyssnade och visste. Denna enkla vänskapsritual i tolv långa år. – Jo hej, det är Gunbritt det här. Så sa du.

Det blev tyst, tomt och stilla. Du somnade lugnt in en vänstermåndag, vad annars. En gigant, en bärande vägg mot dumheter, det var du. Stolta, milda, modiga kämpar får vinden att vända. De får kaffet att smaka och samtalen får någon mening.

Jag sörjer dig, saknar dig och känner din vind Gun-Britt.

Vila i frid kamrat.

Dalarna är i folkmängd inte större än ett kvarter i London och Dalarna växer inte. Femton kommuner, ett landsting och Region Dalarna administrerar detta ”Londonkvarter”, med blandad framgång och ofta med en otydlig/splittrad politisk viljeinriktning. Vi tar beslut som tappat kraft och möjlighet redan innan besluten lämnat sessionssalen. Vem/Vilka leder Dalarna in i framtiden och hur vill vi att Dalarnas välfärdstjänster ska se ut och finansieras i framtiden?

Enkelt uttryckt kan man nog säga att historiskt sett, så har organisationer med trovärdighet bara kunnat bildats för att göra intressegrupperingar starkare. I Dalarna tycks en del kommuner nu överleva av traditionella och nostalgiska skäl och inte av rationella styrkebehov. En fungerande demokrati bygger också på livaktiga och aktiva partiföreningar som lyckas reproducera nyfikna och kunniga politiska företrädare. Lokala partier måste vara större, än att dom får plats hemma i köket hos kassör´n, för att där kunna fördela de parlamentariska uppgifterna. Vi behöver stärka de politiska föreningarna för att kunna vitalisera den politiska idétraditionen och debatten.

Vi har många äldre i våra kommuner och i vårt län och behoven av fungerande välfärdstjänster ökar. Vi har en lägre utbildningsnivå generellt sett jämfört med landets tillväxtområden. Vi har en bedrövlig standard på våra järnvägar, etcetera.
Behoven är stora och lagstiftaren tar inga hänsyn till kommuners storlek och möjligheter att producera högkvalitativa välfärdstjänster, mer än genom det kommunala utjämningssystemet. Det löser däremot inte framtidens utmaningar och rekryteringsmöjligheten av spetskompetens. Därför samarbetar kommuner ofta inom vissa områden för att säkerställa hyggliga och fungerande beslutsunderlag.

Jag menar att det nu är hög tid att gå från mer eller mindre fungerande samarbetsformer till rationella kommunsammanslagningar.

Kommunsammanslagningar är knappast något som kommer att efterfrågas av medborgarna och anledningen är mycket mänsklig, nämligen ”bilden av”, det vill säga identiteten. Vi blandar gärna ihop geografiska områden med begrepp som, en väl fungerande lokal demokrati och en effektiv administrativ funktion. Krasst sett och med rätt organisation skulle Dalarna kunna vara en kommun. Jag föreslår i det här läget och efter en hygglig omvärldsanalys, att länet indelas i sju kommuner och ett regionfullmäktige som övertar landstingets uppgifter. Men i grunden och som ett tillägg till ovanstående organisationsförändringar anser jag nog att specialistsjukvården skall förstatligas och att närsjukvården likaledes bör kommunaliseras. Att gå från femton kommuner ner till sju, är nödvändigt och samtidigt ett inte alltför dramatiskt steg i en föränderlig värld.

Leif Lindström (v) Kommunalråd Borlänge