Rörelsen har svikit arbetarklassen.

Vi gamla arbetarungar som på olika sätt sätter ord på vår frustration vet att en 1/3-dels väljarkår (S+V) inte räcker för välfärdsreformer och trygghetssystem som håller över tid. Arbetarrörelsens och borgarnas tro på kapitalet och marknadens dynamik är oss övermäktig. Allt tidigare prat om ”balanser” kan vi glömma nu när fanans klarröda färg sakta har bleknat under trettio år. Som ”ansvarstagande” politiska förvaltare i kommun, landsting och stat, tvingas vi därför kontinuerligt dagtinga med vår ideologiska övertygelse. Så kallad klokskap har ersatt politisk övertygelse och en berättelse om framtiden som kan samla människor i ett välfärdsbygge.
Efter trettioåtta år i arbetarrörelsen tjänst, är jag också en del av detta och det smärtar, även om jag själv tycker att jag hållit emot.

När containern utanför Brunnsviks folkhögskolebibliotek fylldes med böcker, så protesterade vi.
När avregleringarna, bolagiseringarna och privatiseringarna skedde av våra egendomar, så protesterade vi.
När Ingvar och Carl Bildt ljög oss fulla inför EU-valet, så protesterade vi.
När det nya pensionssystemet skulle sättas i sjön, hade vi våra dubier.
Och så vidare…

Vår rörelse har svikit arbetarklassen och nu protesterar folket och visar oss långfingret.
Det kan kännas orättvist, men …

Undersökningar visar att rekordmånga arbetare har röstat på de borgerliga partierna. Stödet till Sverigedemokraterna från de kollektivanställda har mer än fördubblas från förra valet.
Arbetarklassen är i huvudsak konservativ, i den mening att man inte storligen imponeras av feminism, gröna frågor och ett mångkulturellt samhälle. Ett kastat ägg mot Åkesson förändrar inte den saken.
Ska man då ge upp dessa framtidsfrågor? Nej, naturligtvis inte, men kan det vara så att en fungerande försäkringskassa, en stabil arbetsförmedling, tåg som fungerar, en LSS-lagstiftning som följs, etcetera, är den grund som gör vänstern till en framtida vinnare och som vi bygger vår vilja till en nödvändig humanistisk förändringsbenägenhet på?
Jag tror det!

År 2022 är det val igen, valrörelsen börjar nu!

Leif Lindström (V)

En vit gubbe och rasismen.

En vit gubbe och rasismen.

Kan man som vit medelålders gubbe och dessutom priviligierad ha någon bestämd uppfattning om begreppet rasism utan att bli hudflängd? Jag tar risken och ungefär såhär ser jag det:

Begreppet rasism är idag ett politiskt jordgetingbo. Den traditionella nationalistiska fascistiska rasismen är ju historiskt bekant och väldokumenterad. Företräds idag av bl.a. NMR. Likaså är den socialistiska/kommunistiska nationalistiska rasismen historiskt bekräftad. Folkhemsrasismen i vårt land kommer troligtvis inte heller någon undan, med hedern i behåll. Vår koloniala barlast och historia har präglat oss ända fram till våra dagar. Arbetskraftsinvandring har ersatts av migration – och flyktingpolitik. Integration har tyvärr blivit kommunala projekt , där varken förd bostadspolitik och arbetsmarknadspolitik har underlättat våra integrationssträvanden. De strukturella problemen kvarstår. Ur segregerande klassklyftor, trångboddhet, arbetslöshet och barnfattigdom växer inte framtidstron och tilliten till vårt samhälle.

För att bringa någon ordning i min arma skalle gällande de utmaningar vi står inför, så brukar jag återvända till arbetarrörelsens grundvärderingar:
– Rätten till ett arbete
– Rätten till en bostad
– Rätten till studier.
– Bekämpa klassklyftor.
Men också skyldigheten att göra ”rätt för sig”.

All oro och rädsla är inte rasism och där tror jag att vi lite till mans, måste ödmjukt dra en rågång. Detta samtidigt som vi inte tummar på och är tydliga med våra humanistiska strävanden och alla människors lika värde.
Jag och Ola Brossberg gav oss ut på en liten antirasistisk turné för ett par år sedan. Det som blev tydligt på dessa träffar var att betraktelser helt dominerade synen på våra nysvenskar, snarare än möten. Man hade ”sett och hört” snarare än träffats. Men några utpräglade rasister, var det få av.

I den antirastiska kampen ser jag tydliga tendenser till separatism och påföljande inlåsningseffekter i hävdandet av tolkningsföreträde för de som kallar sig rasifierade. Vi kan aldrig ta ifrån människors rätt att berätta om sina erfarenheter och upplevelser, samtidigt är det ur demokratisk synvinkel förödande om det skulle innebära att vi tystar andras uppfattningar.

Att mötas är att växa och ta ansvar för en gemensam framtid.

Leif Lindström (V) Kommunalråd

Låt tusen nejlikor blomma!

Jag har haft anledning att fundera över hur den samlade vänstern lokalt och i landet ska samla sina styrkor i en ambition att vinna förtroende bland ”vanligt folk”. Det är inte minst viktigt när vi nu går in i en valrörelse
Jag har upptäckt att självgående karaktärer med stor intigritet, numera ses som hot snarare än en tillgång. Det både oroar och besvärar mig. Ett brett folkligt stöd borde vara en tillgång för vilket parti som helst. Jag ser att Stig Henriksson petas från försvarsberedningen, kämpen mot hedersrelaterade företeelser Amineh Kakabaveh ses som något ”katta släpat in” och uteslutningsärendet av kommunalrådet Lindström slutade som bekant med ett rejält självmål trots påhittad uppgörelse.
För egen del accepterade jag naturligtvis inte partisekreterarens erbjudande om att få vara kvar i partiet enkom jag lovade att inte stå på en vallista. Jag kan inte politiskt verka med den vetskapen och då föredrar jag faktiskt, att bli utesluten ur det parti som jag ägnat så mycket tid och engagemang åt.
Den här typen av stalinism är som ni säkert förstår mig helt främmande. Sekteristiskt tes – och texttuggande sanningar i en partistisk bekräftelsekultur är ointressant för mig och med all sannolikhet för flertalet av vänsterpartiets medlemmar och väljare.

Tendensen är tydlig, man ska tycka ”rätt” och har man tvivel gör man bäst i att ligga lågt som en midsommarnattsdimma. Partier skapar numer lojaliteter och partister i en tystnadskultur med koder och lösenord. I samma stund så växer avståndet till väljarna och politikerföraktet fortsätter att frodas. Att SD drar nytta av den icke tillåtande utvecklingen är och har varit tydlig.
Det är allvarligt i en tid där vänstern med sin politik borde vara betydligt mer framgångsrika. Låt fler nejlikor blomma och ta tillvara på beprövad erfarenhet, engagemang och kunskap!
Erfarenheten säger att olika åsikter och meningsutbyten bara skapar krusningar på ytan i trygga organisationer och i otrygga ledarlösa dito skapar samma företeelser panik.
Låt oss prata politik och tona ner enskilda politikers eventuella och påstådda tillkortakommanden.

Vi bör syresätta det politiska livet och ha fördragsamhet i det politiska samtalet. Tillåtelse, kamratskap och respekt borde vara vägledande, snarare än att avkräva medlemmar en kurs i interfeministiskt arbete (ett aktuellt exempel) för att vara tillgängliga på riksdag, region och kommunala listor
Alla erfarenheter måste tas om hand, inte minst det som rör arbetsliv, fackligt arbete, folkbildning, förening – och nätverksbyggande. Transparens måste gå före no reply-mail och uppfattad centralism i hierarkiska partistrukturer.
Partiföreningar är i grunden autonoma och måste så få vara. Medlemskapets skyldigheter och rättigheter ska vara okränkbara. Självutnämnda generaler och ordningsmäns/ombudmäns utrymme måste begränsas om partiaktiviter och engagemang ska kunna växa och uppmuntras

Människor vill inte längre gå i raka lojala partiled, de vill ha en plats och ett utrymma att torgföra sina åsikter. Låt oss bilda en tillåtande folkrörelse till gagn för ett utvecklat välfärdssamhälle.

Vänsterpartiet behövs!

Vi har det väl bra?

Sitter och läser ett dokument med ett koncentrerat politiskt innehåll.
– Medellivslängd.
– Utbildningsnivå.
– Psykisk ohälsa.
– Övervikt.
– Fysisk aktivitet.
– Barnfattigdom.
– Medelinkomst.
– Andel arbetslösa.
– Trångboddhet.
Tänkte skriva en debattartikel, men tvekar. I landet lagom finns ju sanningen ”Vi har det väl bra”. Påminner man om djupa orättvisor och existerande fattigdom, så riskerar reaktionen att bli explosiv. Att påminna om elände och sådant inför julens smaskande och köpande, kan i bästa fall innebära en nödgad hundring i en välgörenhetsbössa och det är väl inte det sämsta? Nu är ju välgörenhet en vertikal företeelse i ett samhälle och själv företräder jag den horisontella gärningen, nämligen solidariteten. Men vem orkar vara solidarisk, när världen ser ut som den gör?
En del blir förbannade på den där vänsterpartisten sam bara lyfter fram samhälleliga brister, ”det va ett j-vla tjat” och tror han att han är bättre än oss andra bara för att han är politiker. Nej, det tror han inte, kan jag avslöja.

Vi har det ju trots allt bra i Sverige?

I Borlänge dör vi tidigare än i övriga landet, utbildningsnivån är lägre, vi är fetare, vi har lägre andel lärare med behörighet, färre behöriga elever till gymnasiet, etcetera.
Delar man därutöver upp Borlänge i olika områden, så är skillnaderna magnifika.
Visste ni:
Att andelen barn som växer upp i familjer där ingen förvärvsarbetar är 60% på Tjärna Ängar och Bullermyren. I Kvarnsveden är motsvarande siffra 14%.
Att 53,7% av barnen med utländsk bakgrund, växer upp under det som definieras som barnfattigdom. Motsvarande siffra för ”svenska” barn är 5,6%
Att medelinkomsten (20-64 år) är 7520 kr/mån på Tjärna Ängar och 33665 kr på Sunnanö.
Att andelen av befolkningen som får ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd) i Borlänge är 8%. Motsvarande siffra i riket är 4%.
Att 40 hushåll som har 5 barn eller flera bor i lägenheter på 51-80 kvm.

Vi har det ju trots allt bra i Borlänge?

När man går igenom och läser den här typen av samhällsanalys och statistik, så är det lätt att bli dyster. Som kommunpolitker känner man sig lite hjälplös, trots att det hela tiden ”sätts in” åtgärder, både med kommunala och statliga medel, i ett försök att jämna ut skillnader och skapa förutsättningar. Vi ska vi ha i minnet att vi just nu befinner oss mitt i en högkonjunktur. Vad händer när konjunkturen viker?

Jag kan konstatera att fattigdomen i Sverige är etablerad och accepterad av folkflertalet.. Jag ser väldigt få rejäla initiativ när det gäller jämlikhetssträvanden från regering och riksdag. Landet håller inte ihop.

Vi kan inte ha det såhär!
Vi måste tillsammans trycka på för att hitta en långsiktig lösning på fördelningsproblematiken.
Leif Lindström (V)

Vem vill vara framtidens Leif?

Tänker på organisationers möjlighet till samhällsförändring, i en tid när varje individ kan vara sin egen ”talesperson” och sin egen redaktör. Där de löst sammansatta nätverken bevisligen kan, utan hänsyn till program eller stadgar, skapa politiska agendor utan fackliga – eller partipolitiska hänsyn.
Kommer ”tyckandet” att öka de partipolitiska föreningarnas medlemsskara, eller blir parlamentarismen en tvåtaktare på åsikternas motorväg?

Som proffstyckare så välkomnar jag naturligtvis debatt och är övertygad om att den har ett egenvärde och stor påverkan i ett demokratibygge oavsett ämne.
Konflikten och brytandet av åsikter ingår i detta bygge.
Men hur gör vi med ansvaret och den förvaltande delen av politiken?
Vem eller vilka i framtiden orkar ta så kallade besvärliga beslut och ägna åtskilliga timmar i budgetberedningar och på nämndsammanträden?
Vem vill vara framtidens Leif Lindström, Jan Bohman och Mari Jonsson och till vilket pris?

De sociala mediernas åklagarmyndighet sparar knappast på krutet. Där kan du som offentlig person utan rättegång och med försåtliga gillanden snabbt förvandlas till rasist, sexualförbrytare, patriark, manshatare och dessutom få epitetet ”dum i huvudet”. Facebook, twitter och hashtag-kampanjer lockar inte alltid fram goda egenskaper som fördragsamhet, förståelse och förmåga till källkritik. Det är med andra ord lite mer drag under åsiktsgaloscherna på nätet och i dessa folkdomstolar tas ringa hänsyn till individer som har hamnat på fel sida internet-skranket. Man kan inte med bästa vilja i världen tycka att det är okej eller framåtsyftande. Eller är det ett pris vi måste vara beredda att betala?
Vem tjänar på det?

Konsekvenserna av näthatet kan som bekant vara förödande för individen.
Samtidigt har också en del kampanjer skakat om det självgoda och trötta delen av etablissemanget och direkt påverkat arbetsplatser, politiska beslut och kunskapen av det ojämlika och ojämnställda samhället vi lever i Det är bra!
Men som sagt, vem vill vara framtidens Leif, kommunalrådet?

Leif Lindström (V)

Lyssna inte på SD:s böneutrop!

Svar till Bertil Malmberg SD

I insändaren ”det finns fler mänskliga rättigheter än religionsfrihet” intar Sverigedemokraten Bertil Malmberg en något uppfostrande och undervisande ton mot mig, med anledning att jag hävdat grundlagens och religionsfrihetens roll i planärendet Islamiskt Center i Borlänge. Varför Bertil inte skriver sin partibeteckning bakom sitt namn, när han undertecknade sin insändare, är i övrigt märkligt.

Bertil Malmberg ingår i det Sverigedemokratiska gäng som nu ska övertyga borlängebon att grundlagen inte gäller i Borlänge och därför uppmanas nu folk att skriva på en namnlista för att få till stånd en folkomröstning med rubriken ”Nej till uppförande av Islamiskt center i Borlänge”.
Med mytoman-liknande argument om böneutrop och sharialagar, försöker SD koka en odemokratisk soppa på en djupt gravrostad rasistisk spik. Muslimer tycks vara för Sverigedemokraterna som bondesamhällets forna vättar och troll i fotogenlyktans bristfälliga ljus, eller som karikatyrjuden i nazisternas propaganda i slutet av 30-talet. Bertil Malmberg påstås i en SD-skrift vara ”sakkunnig” i Islam som gammal sjöofficer och företagare. Den här typen av propaganda jagar naturligtvis igång intolerans och den Vita makt-rörelse som har pekats ut som det största hotet mot demokratibygget i Dalarna och Borlänge. I matchen om att hota demokratin i vårt län, så får man nog betrakta muslimerna som ena riktiga tunnisar, åtminstone i jämförelse med Nordiska Motståndsrörelsen och deras bruna SD-svans.
Kommentarer som ”att flygbomba Borlänge med grisblod” följer i spåren av ”sakkunnige” Malmberg och övriga Sverigedemokraters profetior. Det är både tragiskt, djupt oroväckande och politiskt ohederligt.

Som kommunalråd i Borlänge och vänsterpartist förespråkar jag ingen religion före den andre. Vi har idag tre moskéer i Borlänge. Till det ska läggas en mängd andra församlingars helgedomar/byggnader. Religionsutövning och religiös tro är en del av Borlänge kommun och har alltid varit det. I ett mångkulturellt och sekulärt Borlänge, så är muslimernas rätt att utöva sin religion i en väl fungerande lokal, lika självklar som för en kristen.
Det borde vara en självklar ståndpunkt för alla folkvalda i Borlänge kommunfullmäktige.

Leif Lindström (V) Kommunalråd i Borlänge

Förbjud religiösa friskolor.

Kommunaliseringen, det fria skolvalet i grundskolan och vinstdrivna skolor har förändrat och försvårat förutsättningarna för en sammanhållen, likvärdig och rättvis skolgång för våra barn – och ungdomar. På statlig nivå har det lita naivt och pamflettmässigt ställts upp höga mål om en likvärdig skola som garanterar barn och unga en god utbildning, trots att förutsättningarna enligt min mening ser väldigt olika ut i landet. Friskolereformen och därtill hörande lagstiftning är alltför marknads och särintresseorienterad. Staten behöver ta huvudansvaret för skolväsendet och vara de som på allvar bedriver en skolverksamhet som en del av ett större samhällsbygge, med målet att alla skall ges chansen till en kunskapsinhämtning av god kvalitet, utan segregerande incitament.

Jag är som ni ser emot friskolar av nämnda skäl, samtidigt som jag inser att friskolorna är här och kommer att verka under en lång tid framöver, så ser det politiska styrkeförhållandet ut idag.
Därför vill jag nu och vid det här tillfället anamma ordspråket som säger ”Ska man äta en elefant, så är det viktigt att ta en tugga åt gången”.
En för undertecknad smakfull ”tugga” i det här sammanhanget, skulle vara att förbjuda religiösa samfund/intressegrupper att bedriva skolverksamhet. En religiös friskola riskerar att utgöra ett ideologiskt kollektiv, där vissa dogmer blir förkunnade och svåra att ifrågasätta. Jag ser företeelsen som icke önskvärd i ett uttalat sekulariserat samhälle. Vän av ordning vill gärna göra gällande att det inte är tillåtet att bedriva konfessionell (bekännelsetrogen) undervisning, oavsett ägare. För egen del kan jag inte se hur och varför religiösa samfund vill och önskar bedriva skolverksamhet, om det helt saknar ambitioner gällande religiös åskådning och påverkan.

Nyligen uppdagades det att en treåring i en kristen förskola i Västerbotten hade begått ett värdegrundsbrott. Ett uteblivet ”Amen” innebar att barnet bestraffades med kvarsittning vid matbordet, medan de mer amen-benägna barnen kunde gå ut och leka.
Jag ser det inte som otroligt att på många av de religiösa friskolorna så finns det en sammanhållen och etablerad syn på vad som är lämpligt utifrån huvudmannens religiösa hemvist. Den kan vara mer eller mindre uttalad.

Låt oss värna religionsfriheten på våra skolor!

Leif Lindström
Vänsterpartist av övertygelse, med glädje och ohejdad vana.

Rundgång i den politiska hörslingan.

Vinster i välfärden debatteras med jämna mellanrum och av olika anledningar. Jag kan märka en viss ideologisk rundgång i den politiska hörslingan. Olika retoriska grepp tas om skrupelfria kapitalister med konton i skatteparadis, samtidigt som man säger sig ha identifierat bakåtsträvande/företagsfientliga mörkermän på vänsterkanten. Övervinster påstås stå mot samhällansvar och eftersom vi befinner oss i Sverige så letar nu utredare efter en lagom lösning, som gör alla lagom missnöjda eller nöjda.

Som vänsterpartist är jag emot vinster i välfärden, men framförallt är jag för vinster med välfärden. Kapitalet är svaret skyldigt och även samhället i stort, när vi har en utveckling där privatiserade vinster och socialiserade kostnader skapar politiska skiljelinjer. Möjligheten att tjäna pengar inom våra välfärdssektorer har ju öppnats för små och större företag genom avregleringar och ändrad eller ny lagstiftning. Det man har missat eller förbigått i ivern att privatisera välfärdstjänsterna, är ansvarsutkrävandet och ett väl fungerande kontrollsystem.
Jag menar att bekväma och ansvarslösa politiker gärna privatiserar och skjuter ansvaret framför sig, istället för att ikläda sig rollen som driftsansvariga. Att ägna sig åt politisk Moon walk är värdelöst.

Frågan som vi som samhällsmedborgare bör ställa oss är:
– Vem tar huvudansvaret för det framtida samhällsbygget?
– Ska vi lägga det ansvaret i marknadens händer, efter en välordnad upphandlingsdemokrati med myndighetskontroll?
– Vill du vara kund i ett privat välfärdssystem eller samhällsmedborgare i ett offentligt dito?

För mig är ökad jämlikhet viktigt, liksom fungerande offentlig finansierade trygghetssystem.
Jag tror att individuell frihet och möjlighet till utveckling bygger på kollektivets styrka, snarare än på möjligheten att välja privat skola eller vårdcentral.
Samhället måste kunna förstås och hålla ihop, om det vägvalet innebär inskränkningar i den så kallade personliga valfriheten, så är det ett pris vi bör betala. Alternativet får ur ett längre perspektiv, långt värre konsekvenser.

Leif Lindström (v) Kommunalråd Borlänge

JA, till både storregioner och framtida kommunsammanslagningar.

För att kunna erbjuda högkvalitativa välfärdstjänster krävs rationalitet och stordriftsfördelar. Idag förfuskas den ambitionen med en del avdemokratiserande kommunsamarbeten, med exempelvis gemensamma nämnder och kommunförbund, där dominansen från de stora partierna är total. Den ordningen är jag stark motståndare till och har bl.a. därför tidigare förordat kommunsammanslagningar. 6-7 kommuner i Dalarna vore ett lämpligt antal. Statens roll, hälso – och sjukvården och kommunens/regioners utveckling kräver demokratiska mot – och medspelare av betydelse och storlek. Därför är jag nu glad över att vi med stor sannolikhet går in i en stor Svealandsregion, kanske redan 2019. Med nuvarande ordning och ambitioner riskerar kommunalskatten i landet behöva öka i snitt med 13 kr. fram till år 2035.

Vi ser ett land med en ojämn fördelning av befolkningen och ökade regionala klyftor. Dalarna växer inte och infrastruktursatsningarna går oss förbi. Tre av landets tjugoen landsting täcker 53% av befolkningen, de övriga arton landstingen får dela på resten. Landet Sverige haltar på mer än ett sätt.
Om vi väljer att inte göra någonting och behåller nuvarande ordning eller oordning om ni så vill, är risken stor att den mångåriga urbaniseringen och polariserade arbetsmarknaden biter sig fast över tid. Vi måste få till en bättre samverkan mellan staten och det regionala/lokala behovet. Ministrar som åker runt i landet och får eländet beskrivet för sig och en hastigt serverad kaffekopp, innan nästa stopp, har ofta visat sig enbart bli lokalpressens utfyllnadssida på den aktuella dagen. Politiker från små län med klippkort hos generaldirektörer och statliga direktioner, har också gett mager utdelning.

Vi har ansvarskommitténs arbete (2007), vi har Mats Sjöstrands utredning (2012) och vi har nu en pågående regionbildningsprocess, med tre SKL-kongressers beslut i ryggen och dessutom en tydlig viljeinriktning i landet. Att Dalarna med sina 280 000 innevånare skulle säga nej, ser jag som mycket osannolikt och olyckligt.

Nu kör vi!

Leif Lindström (v) Kommunalråd Borlänge.

Alla har rätt eller fel, men ingen tycks veta varför.

Sitter och funderar över att skriva en debattartikel, om det som för en femtiosjuåring känns i det närmaste obegripligt i dagens samhällsdebatt. Allt pågår liksom samtidigt och detta på små bekräftelseöar, inget behöver ha med den andre att göra, om den inte vill. Alla har rätt och samtidigt påstås motsatsen kontinuerligt, det tycks kvitta, för det är ingen som lyssnar eller åker ”ur serien”. Identitetspolitiken exkluderar bredden och stärker separatisterna, som med sitt tolkningsföreträde kräver sin rätt att vara både vara oemotsagda och respekterade, trots sitt förakt för andra.
Kravet på bildning och erfarenhet är borta, dörrar in i värmen stäng och öppnas lite slumpartat. Fjäsket och den anpassade attityden, för att kunna vara framgångsrik och att få tillhöra ”gruppen”, är tydlig och närvarande.

Jag tycke att lägsta kravet för oss, som har ambitionen att vara samhällsbyggare, ändå borde vara att reflektera över följande tre frågor, innan vi går vilse i vårt eget bekräftelsebehov:
Vad är det i kapitalismen som trots sin påstådda förträfflighet gör så många olyckliga och missnöjda?
Vad är det med marknaden, som trots sitt utbud inte kan tillfredsställa alla önskningar och behov?
Varför klarar vi inte att tillsammans skapa fundamenten och förutsättningarna för ett välfärdssamhälle, ett arbete, en bostad och en möjlighet att studera, för alla?

Det har egentligen inte med saken att göra men jag kan inte ändå låta bli att reflektera över en tydlig värderingsförskjutning och motsatser från en annan tid. 1971 började jag på högstadiet och mitt på Maserskolans skolgård stod en rökruta, för att ”ungarna måste ju få vara någonstans att röka”. Vid 17 års ålder körde jag gaffeltruck utan truckort i SJ:s godsmagasin, som den naturligaste sak i världen (jag var ju vuxen). Vid 21 års ålder var jag färdigutbildad lokförare, en utbildning i SJ:s regi och drog iväg med tunga godståg till olika destinationer mitt i natten, eller långa persontåg till Stockholm C, utan vare sig telefon eller ATC på loken. Ett arbete – ett stort ansvar. Att hålla ihop och att vara med i facket handlade om sammanhållning och överlevnad. Att springa hos morsan och farsan och klaga, fanns inte på kartan.
Det var inte bättre förr, men jag måste säga att det är otroligt mycket som har förändrats. Att politiskt försöka navigera i dagens egennytta och brist på kollektiv idéutveckling, är inte lätt.

Som sagt, alla har rätt, men ingen tycks veta varför?