Jag har lust att skriva en lång förklarande artikel om vår samtid och nedmonteringen av det som på riktigt byggde vårt land, historien om gemenskap och framtidstro.
Hur vi offrade arbetarklassen på kvartalskapitalismens och casinoekonomins altare. När vi upphörde med att berätta om hur och när Sverige reste sig från fattigdom, till demokrati och slutligen en välfärdsnation. När Folkets Hus fortfarande luktade varmkorv och kokkaffe, vill jag berätta.
När karriäristerna glömde vikten av de som alltid och troget inhandlar kaffet till partiexpeditionen, sätter upp affischer och skriver veckobrev.
Jag tänker skriva om det jag tror på och om det som gick åt h-vete. Om lögner och pamfletter, om förljugenhet och ärliga tag, om kämpar och ynkryggar. Om människor som är ensamma och varje dag får kämpa för sin anständighet. Om ett samhälle som blev blint och marknadsliberalt avhumaniserat.
När glömskan och okunskapen blev dagspolitikens förutsättning och ingen förstår vikten av att relatera till tidigare erfarenheter och historiens vingslag. Då partipolitisk rannsakan blev onödig i jakten på rubriker. Om det som var rätt en gång och blev fel, gör att fel inte finns för att fel ska bli rätt igen. Återigen och med stor entusiasm ritar storhuvuden på White boarden, som om de vill få oss att tro att någon ordkonsult har infört en ny tideräkning. Jag vill skriva om fenomenet Instagramkändisar och Influencers
Jag vill också skriva om städerskors och undersköterskors värkande leder, om de handelsanställdas deltider och omöjliga arbetstider. Om bostadsköer och osäkra anställningar. Om hemlöshet, soppkök och fattigpensionärer. Om stress och upplevda tillkortakommanden, som sakta bryter ner självkänsla och hälsa
Om den cyniska sprit, lån – och spelreklamen som lockar till insatser och mänskliga lidanden.
Ja, om allt detta vill jag skriva.
Men jag vill också skriva om hopp och möjligheter.
Om studiecirklar, teaterföreställningar, konstutställningar, föreläsningar och samtal.
Om kulturens betydelse i ett samhällsbygge vill jag skriva.
Då barn blir våra allas ungar.
Om duktiga företagare och andra som vågar drömma och tro på framtiden.
Om alla de som vägrar ge upp och sprider kärlek och värme omkring sig, borde man skriva. Om optimisten i Enviken och entusiasten i Nås.
Om betydelsen av att läsa en bok
Det är ju så jäkla enkelt, håller vi bara ihop och vågar mötas och dessutom tänker oss för, så kommer framtiden att bli ljus för våra barn och barnbarn.
Framtidstro, det är viktiga grejer.
”Det var väl det vi visste, den där jävla Lindström är socialist”.
God morgon kamrater!
Vanster58's Blog 