På måndag åker ”Ove:s grabb” till riksdagen

Sofia Johansson, som är tjänsteman på Vänsterpartiets riksdagskansli ringde mig i går,  ”Hej, Lena Olsson är sjukskriven till den 20 Maj, kan du ersätta henne?”

Min förste reaktion var ungefär liknande vår hund Knutte, när jag sätter på mig träningsoverallen och ber honom komma med på en träningsrunda. NEJ, jag vill inte, jag törs inte och jag kan inte. 

Jag bad att få återkomma och när jag lagt på luren, berättade jag lite bekymrad hela situationen för min fru Pia. Hon sa, ”ÅK!” Därefter ringde jag till en kompis, som sa, ”åk, annars ångrar du dig”.
Rädsla och lite olustkänsla hade bara på några minuter förbytts till uppsluppen nyfikenhet och jag ringde tillbaka och nästan lite triumferande meddelade jag, ”jag kommer”.  För en kort sekund fick jag nästan för mig att min vånda, som nu hade förbytts till positiva tankar och ett beslut, skulle ha någon politisk betydelse.  Det var då jag insåg att det var dags för en kopp kaffe och en titt på veckans lokförarturer. Sakta återgick det hela till ett normaltillstånd i Kvarnsveen.  Jag var fortfarande Leif Lindström och ingen annan, i och för sig snart tjänstgörande ersättare i riksdagen, men trots allt, ingen annan.

I dag ringde någon från Riksdagens förvaltning och hälsade mig välkommen till riksdagen. Vi kom överens om introduktionsstart kl. 10.00. på måndag. Fotografering skulle ske, nyckelutlämning och passerkort skulle jag få och sedan skulle någon ”ta hand” om mig.  Bra tänkte jag, hur länge blir man omhändertagen, 30 dgr?

Jag har inga kläder med någon stil, snart slut på min astmamedicin, dåliga skor, mobilen lägger av i bland (5-år gammal) och det mesta saknar liksom ”riksdagsklass”. Jag måste helt enkelt ut och införskaffa det nödvändigaste.

Det är faktiskt sant. På måndag åker ”Ove:s grabb” till riksdagen och hade farsgubben levt hade han nog bara sagt , ”Det var f-n!”

Det politiska prästerskapet törs inte släppa sargen!

Synpunkter som går ”på tvärs” med dagens arvoderade partister får ibland både tragiska, men också rätt så komiska följder. Borlängepolitiken är full av sådana episoder och jag ser nu att Faluns unga kommunalråd också i sin upphöjda position är störd av en s.k. sanningssägare, trots eller kanske tack vare uppenbara brister och problem.

Ja, med stigande ålder så trillar nu lite överraskande polletterna ner i en rasande fart i min arma skalle och jag inser alltmer varför systemets fångar vägrar att släppa sargen, dom kan helt enkelt inte förflytta sig av egen kraft.

På grund av eller kanske tack vare mitt nedärvda och upplevda underifrånperspektiv, stöter jag allt som oftast och oväntat ihop med det politiska prästerskapet. För det mesta sker all denna tragikkomiska dramatik plötsligt och lite i skymundan på olika politiska ”kyrktrappor”. Senaste överraskningen var den debatt som följde efter det att jag föreslagit att antalet kommuner borde minskas på grund av vårt uppenbart begränsade befolkningsunderlag för att kunna hålla femton kommuner, Region Dalarna och ett Landsting med ett demokratiskt välfärdsunderlag. Reaktionen blev ungefär som när någon släntrar in lite ovårdad under pågående högmässa eller begravning.

Många av dagens arvoderade politikers predikande, avsiktsförklaringar och beskrivning om vad som är viktigt, lockar uppenbart och numera bara ”korgossarna”, därutöver har man möjligtvis syföreningens öra. Den intellektuella inskränktheten, det politiska prästerskapet och arvodisterna styrda av sitt egenintresse, har som sagt under en längre tid och utan att förstå det, i sin pompösa och självgoda uttrycksform skrämt bort medborgarna, som numera säger sig, inte orka engagera sig. Det hindrar naturligtvis inte att det samlade politikerförståndet, att från predikstolen fortsatt beskriva i målande ordalag hur de som aldrig besöker den politiska ”helgedomen” ändå skulle kunna ha sagt om dom var där, som de nu inte är och i verkligheten inte vill vara.

Allt blir liksom som i TV och som i en soffa fast den egentligen inte finns, mer än i själva rutan, om ni förstår hur jag menar.

Det är hög tid för ett folkligt uppror och ansvarstagande!

Vasaloppet 1988 med Kvarnsvedens svar på ”Särna-Hedlund”

Jag var anmäld genom Kvarnsvedens GOIF skidsektion till årets Vasalopp. Claes Carlsson, Mats Andersson och jag skulle åka upp dagen före till Sälen, för att i hyrd stuga vara utvilade till starten i Berga by.

Någon skidåkare hade jag aldrig varit och skoltidens halkande på ovallade träskidor (Sundins) var knappast något som sporrat mig till skidspåret i vuxen ålder. Men på hösten-87 fick jag ett ryck, man kanske skulle åka ett Vasalopp. Sagt och gjort, skidor, pjäxor och stavar i ett mellanprisläge inhandlades och nu var det bara att invänta första snön. Det blev en bra och snörik vinter med goda träningsmöjligheter. I början var väl tekniken inte den bästa, men skam den som ger sig. I bilen på väg upp till Sälen kunde jag räkna ihop till 80 tränade mil. I de milen ingick ”tävlingen” Kråkspåret Vintjärn – Svärdsjö 42 km.

Jag var förberedd och vid gott mod och innan vi kom fram till Sälen var ”grabbarna” ute i Vasaloppsspåret för att testa. Jag sprätte i väg som den värsta ”Särna-Hedlund” och tänkte ”I morrn du Plex ska du få se på f-n”.

Jag och Claes var seedade i sista led, det var en kall Vasaloppsmorgon. Mats som var skidåkare stod längre fram. Starten gick och jag stavade bestämt mot den berömda backen upp mot myrarna och så småningom Smågan. Det gick bra, hittade en lucka och plötsligt mitt i backen förstod jag att jag var föra de flesta i de bakre leden. Framme i Smågan var jag vid gott mod. I Mångsbodarna var jag genomarbetad och lite trött. Till Risberg hade det gått lite för fort för Kvarnsvedens ”Särna-Hedlund” och det gick tungt. När jag kom till Evertsberg, var jag slut.

Halva loppet var avverkat och krafterna liksom rann ur mig. Möjligheten att åka buss till Mora fanns. Jag tänkte ”Samla ihop dig nu gubbe. Ta en paus, drick kaffe, blåbärssoppa och ät bullar”. Jag frågade en kvinna hur jag såg ut när jag tog emot en mugg blåbärssoppa, hon sa ”Du är lite blek om nosen, men nu är det bara nerför till Oxberg”. 

När jag lämnade Evertsberg efter 15 minuters vila och näringintag, var jag mycket osäker på min ”förmåga”. Resan till Oxberg var en plåga. Hur jag tog mig till Hökberg minns jag knappt. En bit utanför Hökberg kom jag i sällskap med en karl från Gävle som bara stönade fram ”Jag som lovat frugan att vara framme i Mora innan det blir mörkt” Eftersom vi höll samma ”tempo” så sällskapade vi in till Mora och av ”Plex” Pettersson syntes ingenting.

I mål var jag trött intill medvetslöshet, till vänster låg Strandens skola och till höger låg Dahlbergs lager som jag passerat med tåg hur många gånger som helst. Nu var jag osäker, och tänkte ”var är jag”. Helt plötsligt slog det mig att jag måste hämta ut skidorna (hade dom på mig) och i samma stund dök Mats Andersson (skidåkarn) upp med ett finurligt flin, ”Nu får du skynda dig så vi hinner hem till Sportspegeln” sa han och garvade. Jag kunde inte skratta, jag var tömd på allt och kroppen bara skrek av trötthet och smärta.

Efter denna resa, så avnjuter jag numera Vasaoppssöndagen i vardagsrumssoffan och ler åt minnet av ”mitt” Vasalopp.

Knaperstekt samhällsfläsk.

Rapporter kommer nu om en ökad barnfattigdom i Sverige. Det upplevs som en nyhet, trots att dagens politik så tydligt tar ställning för de etablerade i samhället.

Bilden föreställer min skolklass 1965.

http://svt.se/2.22620/1.2446870/barnfattigdomen_okar_i_sverige

http://www.rb.se/press/pressmeddelanden/Pages/Misslyckad_familjepolitik_bidrar_till_barnfattigdomen.aspx

Jag växte upp i ett hem där det aldrig fanns några pengar och vi ungar visste det och ”accepterade” det. Det va bara så och våra kompisar hade oftast heller inga pengar. En familj som bestod av mamma, pappa, tre helsyskon och två frånvarande halvbröder, där begagnat var ett ”nyckelord”. Begagnade kläder, cyklar , skridskor, TV-apparater, möbler, skor och i denna verklighet fick aldrig ägandet  någon avgörande betydelse eller fotfäste. Semestrar hos mormor och morfar i deras stuga. Av farmor brukade jag få en skjorta varje jul, av mormor fick man raggsockor. Mycket pannkaka blev det och 300 g köttfärs skulle räcka till fem personer, likaså 400 g torsk, en höna, etc. Mina första riktiga köpjeans fick jag när jag fyllde 16 år (1974) och anledningen till det var att morsan nu hade en egen inkomst som städerska. Ett år senare började jag själv arbeta.

Men aldrig att jag under min uppväxt kände mig fattig eller i akut behov av det som fanns att köpa!

I dag så är ungarnas situation helt annorlunda, i en värld där konsumtion och status är lika med bilden av framgång och lycka. Att få vara med/tillhöra är i hög grad ett mänskligt behov och får man bara vara med om man platsar i konsumtionsligan, ja då uppstår utanförskapet och känsla av att tillhöra dagens ”fattigdom”.

Det jag vill ha sagt är att fattigdom i svensk tappning är så mycket mer än ekonomiska betingelser.

I dagens Sverige skapar vi en fattigdom byggd på arbetslöshet, utanförskap på flera plan och sist men inte minst, en fattigdom utan hopp om en bättre framtid. Dagens samhälle är fattigt på många plan

Lönsamma jag (obs! Satir)

 

Kommer ni ihåg Peter Tillbergs tavla ”Blir du lönsam lille vän”? Jag blev det, lönsam alltså.

Nästan hela mitt vuxna liv har jag kört varor (malm, timmer, stålämnen, pappersrullar, etc.) till och från producenter och kunder, utan mig ingen BNP. Numera kör jag viktiga personer med fina kläder till viktiga möten som är viktiga även för mindre viktiga människor, på så vis blir jag värdefull. Jag är med och skapar allt det som i dag anses viktigt, jag är som bläcket på ett viktigt kontrakt. Jag bidrar till att alla viktiga människorna känner sig alltmer värdefulla och på så vis kan jämföra sig med andra viktiga eller om det behövs vid något enstaka tillfälle, vikta sig bland landets lättingar. Jag är alltså en grundförutsättning för dom alltmer nödvändiga klyftorna i samhället.

Att arbeta på försäkringskassan, socialtjänsten, Tunabyggen, Konsum eller på kyrkogår`n får nog i den tidstypiska viktiga världen, anses vara mindre värdigt. De betraktas i detta egoistiska och egennyttiga tidevarv som pigor och drängar som planlöst arbetar vid en övergiven och gemensamt ägd åkerlapp, av kapitalet lagd i träda. Ingen tillväxt, inga förutsättningar, bidragsberoende, utan framtidsutsikter och glåmiga utan framtidstro sitter dessa arbetare i dagens samhällsdike, lite vilsna. Jodå, även några av dessa så kallade ”välfärdsfästingar” brukar åka med mig, oftast till en kurs utan tillväxtkontrakt. Dom brukar trots det, både skratta och le, fånigt omedvetna om sin obetydlighet för kapitalförvaltare och affärsbankernas styrelseledamöter. Dom kliver oftast av vid en mellanstation. Kom ihåg att betydelsefulla resenärer alltid åker till slutstationen eller möjligtvis till Tällberg.

Viktiga personer på Trafikverket och den viktiga infrastrukturministern, beslutade häromdagen att det skulle gå färre tåg här i Dalarna och i samma stund stannade min guldklocka. Skåpet är nu tömt och just i denna stund nynnar jag lite ängsligt på arbetets söner tillsammans med några andra gubbar och kärringar vars guldklockor också har stannat och skåp tömts. Utanför fönstret rusar viktiga, betydelsefulla och lönsamma människor förbi, på väg till ingenstans eller möjligen till sin slutdestination.

Jag, en intellektuell lokförare!?

Intellektuell är någon som ägnar sig åt tankeverksamhet, vetenskap eller författarverksamhet enligt Svenska Akademin.  Som vanlig arbetargrabb ryggar man lite instinktivt  för begreppet intellektuell. En renlärig sanningsägare, klok, påläst med examina blir liksom per automatik och traditionellt bättre än vanliga lokförare, städare, järnbruksarbetare, undersköterskor och så vidare. Att vara intellektuell är för oss ”vanliga” dödliga, att rent fysiskt befinna sig någon annanstans, där andra intellektuella trivs och umgås, alltså i det som brukar kallas intellektuella kretsar. Det vill säga, inte i skiftlag.

Som arbetare träffar man bara vanligtvis folk som har kunnat mycket och varit duktiga på allehanda saker. en del har till och med varit överdjävliga. Men intellektuella? Nej!  Bara duktiga.  Att vara duktig är liksom en lägre mänsklig befattning, endast med
betydelse för dom närmaste. Till skillnad mot dom intellektuella som ibland och inte minst vid vissa ceremoniella tillställningar tillmäts betydelse för hela rikets tillväxt och framgångar. Det är också okej att vara duktig, men samtidigt betraktas som lite ”korkad”.
Att vara intellektuell och dumskalle går däremot inte ihop sig. Kombinationen, duktig och naiv är också en helt okej. Intellektuell och naiv är däromot varandras motsatser, eller hur?

Sedan finns det människor som vill och önskar erkänna sig till dom intellektuellas skara, utan att ens vara duktiga. Dom kan bl.a. dyka upp i politiska och kulturella sammanhang med anpassat attribut och med sneda leenden och huvudnickningar vill dom få oss andra att förstå att sanningen är närvarande. Dom säger ofta ingenting, utom när någon debattör blottar strupen, då hugger dom likt åsiktsvampyrer. Därefter drar dom sig tillbaka oantastliga, bärandes på ingenting annat än förakt för det mänskliga.

Lokförare Lindström sitter nu och funderar över chansen att kunna betraktas som intellelktuell. Jodå, en viss tankeverksamhet ägnar jag mig onekligen åt. Samtidigt är skrivandet och författandet ett intresse jag har. Undrar om jag skall skicka en ansökan till länets intellektuella nämnd?

Krönika till Brunnsvikarnas förbund årsskrift.

Vi äro tusenden!

Så rullar historiens hjul och spinner ett nät av människors liv

Så etsar sig ögonblick fast och bränner en bild av förrunnen tid

Så bildas en gnistrande väv som berättar om klassernas kamp

Så håller en tiggare fram sin dåtid och nutid i samma hand

Så börjar historien nu och framtiden är idag, idag!

Jag läste in gymnasiet på Brunnsvik folkhögskolas allmänna linje 1988-90. Det var en fantastisk tid med fint kamratskap, bra lärare, lärande politiska diskussioner och fantastiska kulturupplevelser som fick mig att växa som människa. Folkhögskolorna och folkbildningens betydelse för arbetarklassens söner och döttrar har varit avgörande för välfärdsstatens framväxt. Det är därför både sorgligt och beklagligt att arbetarrörelsen inte fullt ut förstår eller förmår värna dessa ideologiska och kulturella vattenhål. Vi har i dag massor av både utbildning och inbillning på våra ”ordinarie” lärosäten. Som gammal obotlig brunnsvikare, socialist, aktiv i politiken och ”grinig” gubbe tycker jag mig märka att alltfler kan mycket mera, men begriper allt mindre. 

Hur man kommer i kontakt med olika kulturyttringar skiljer sig säkert från person till person. Jag växte upp i ett ordinärt arbetarhem på 60-talet och i bokhyllan fanns en bok, Nacka Skoglunds ”En miljon för en klackspark”. Farsan läste Dalademokraten och morsan prenumererade på Allers. Diskussioner om teater, litteratur, och utbildning/studier har jag inga minnen av. Det är möjligt att man fick se någon barnteater i skolan, jag minns inte så noga, det var mest att man skulle sitta still och vara tyst. I fråga om kulturupplevelse utöver Brages hemmamatcher på Domnarvsvallen, så minns jag när familjen besökte en tillställning i Folkets Park som gick under namnet ”blommornas dag”. På scenen spelade Sörmlands-Frasse munspel samtidigt som både svärdslukning och striptease föregick. Något riktigt teater eller konsertbesök fick vi barn aldrig uppleva under vår uppväxt.  Jag var trettio år när jag började på Brunnsviks folkhögskola och först då fick jag på allvar upp ögonen för kulturens kraft och betydelse. Jag glömmer aldrig när Lena Willermark med ackompanjör spelade upp och jag satt på första bänkraden. Man både rös, frös och svettades in detta koncentrat av kulturupplevelse. Alla som i vuxen ålder genomgått en kulturdialys vet vad jag talar om, efter det blev hela livet och människorna runt mig mer spännande. Helt plötsligt slukade jag böcker i en rasande fart, gick frivilligt på teater och gick med i litteraturfrämjandets en bok för alla. Jag tycker att man blir nyfiken, klok och glad av kultur. 

I januari 2007 tog jag och några partikamrater initiativ till en politisk och kulturell mötesplats i Borlänge, vänsterns bokkafé. Vår första kafégäst var Göran Greider och över sextio besökare trivdes, trängdes och diskuterade inför häpna och glatt överraskade arrangörer. Så här 2 ½ år senare kan man konstatera att vänsterns bokkafé med kafé – och temakvällar i samarbete med ABF, har blivit en succé och etablerad mötesplats med hitintills åttahundrafemtio nöjda besökare. Som mötesplats – och kulturarrangör ser jag ständigt bevis på kulturens kraft och betydelse för människors utveckling och mående. Vi får inte glömma att vi äro tusenden!

Fossila lokförartankar / En krönika från i höst

Fossila lokförartankar

 

Jag kan fortfarande komma på mig själv efter åratal av utförsäljningar, avregleringar, gå och tänka i termer som ansvar, helhetssyn, samhällsnytta och att hela landet skall leva utifrån ett ”gammeldags” rättvise och solidaritetsideal.  Som ni märker har jag inte riktigt hängt med, jag liksom klamrar mig fast vid det som jag vill tro skall vara tidlösa värden. Som relativt ung fossil rör jag mig fysiskt bland människor som fort och med bestämda steg tycks gå mot ingenstans, leende i matchande märkeskläder. Jag betraktar numera och med ålderns rätt människans behov av tillhörighet och bekräftelse i en vilsen och svårbegriplig värld.

 Ja, en lokförare har både tid och utrymme för att utveckla dom mest underliga tankar som svårligen passar in i det coola och hippa tidevarv vi sägs befinna oss i. Man kanske skulle starta ett levande lokförarmuseum där kapitalförvaltare, IT-konsulter och andra anpassade framtidsmänniskor kunde besöka museet och se oss livs levande i naturlig storlek.  

Nej, nu tillbaka till en mer tänkt seriös krönikeordningen.

 Enligt mitt förmenande styrs numera varje myndighet, verk eller statligt företag i syfte att utveckla sin verksamhet mot det som anses vara bäst just för dem, just idag. Det kallas för effektivitet och budgetansvar, det är ju bra!?

 Om vi bekvämt nöjer oss med den ordning som nu gäller och fortsätter på den inslagna vägen, ser jag framför mig statens gradvisa bortdöende. Den enda vägens politik mot marknadsekonomi och kvartalskapitalism leder oss långt bort från delaktighet, påverkan och inflytande, det som kallas för demokrati.  Men vad kan och vet en 50-årig lokförare uppväxt under knappa förhållanden om samhällsnyttan och dynamiken i dom av marknaden utvecklade ekonomiska regelverken? Jag menar, vi som växte upp i arbetarhem skrattade ju aningslöst åt politiska figurer som Yngve Holmberg och Gunnar Helén. Vem kunde på sent 60-tal tro att borgerliga halvfigurer med jämna mellanrum skulle få folkets förtroende att styra ett land så djupt präglat och byggt av arbetarrörelsens strävanden och värderingar?

Vi som fortfarande är socialister och demokrater måste därför och av många andra anledningar återigen synas på gatorna, ledarsidorna och i föreningslokalerna!

 

– Men hur i hela fridens dar kunde vi tillåta att ombudsmannen blev fanbärare?  

– Var befann du dig och jag mig, när allt rämnade?

– Men dom sa ju……… alla sa ju……..på den tiden. Jodå, även facket sa att det var okej!

 – Tänk, det är precis som även du och jag har deformerats av tidens girighet, egennytta och statussträvanden.

– Tillsammans, kanske vi kan övervinna rädslan och bekvämligheten och återigen bygga landet i gärning och i ord, som det en gång hette i sången.

 

Det är hög tid att demokratisera Sverige. Kom med nu, du behövs!

 

 

 

 

En liten släktkrönika

För mig och säkert många fler i den så kallade gyllene medelåldern är julen lite av minnenas och eftertänksamhetens tid.  Efter farsan har jag i en OK-kasse en blandning av gamla fotografier, betygsböcker, dödsannonser, stryktipssystem och lite annat som kan vara av intresse, åtminstone för mig.

På annandagen var det återigen dags för lite rotande i det förgångna.

Från ett litet gulnat urklipp kan man läsa följande:

”På morgonen måndagen den 3 september 1928 avled sågverksarbetaren och fackförenings- mannen Frans Viktor Lindström av dom skador han ådrog sig vid en fallolycka på Brosågen i Vansbro. Han var vid sin hastiga bortgång 48 år gammal.

Frans Viktor efterlämnar änka och fyra barn”.

Ett torrt och korrekt konstaterande kring utgången av en vanlig arbetsplatsolycka i ett fattigt Sverige som ingen numera tycks eller verkar vill kännas vid eller dra någon lärdom av.

Frans Viktor Lindström kom med sin fru Elin och fyra barn från Skoghall till Vansbro redan år 1916, han var då 36 år gammal och hade redan hunnit flytta runt på några olika sågverk för att kunna försörja sin familj. Att vara fackföreningsaktiv på den tiden kunde också innebära särskilda påfrestningar och en ökad benägenhet till flytt. Vansbro kunde på den tiden liknas vid en nybyggarstad, ett ”Klondyke” insprängt i gammal jordbruksbygd. Jag kan tänka mig att bönderna i Järna och Äppelbo inte var odelat positiva till det något vagabonderade proletariat som följde i spåren av järnvägens byggande, sågverksindustrins utveckling och därmed samhället Vansbros framväxt.

Efter Frans Viktors frånfälle hade änkefru Elin Lindström efter beslut i Riksförsäkrings- anstalten 281 kr/år att leva på eftersom hennes avlidne make ändå hade haft det goda omdömet att teckna en livförsäkring innan han slog ihjäl sig. Elin Lindström avled 1966 efter ett långt och mödosamt liv, 38 år efter sin make. Jag minns henne som en snäll gammal tant som man brukade få ett äpple och 50-öring av.

En av Frans Viktor Lindströms söner hette Ragnar Lindström och han blev min store, tjocke och bullrige farfar. Min farfar jobbade vid tidpunkten för dödsfallet med sin far på Brosågen och vad jag minns från av alla groggars inverkan rödbrusige farfars något tillspetsade skrönor, så blev han vittne till den ödesdigra olyckan Det jag ändå och allra tydligast minns och berördes av från berättandet, var hans djupa och ärliga allvar när han beskrev dom umbäranden som det innebar att hastigt och olyckligt mista sin far och därmed hela familjens huvudförsörjare i ett fattigt sågverkssamhälle i slutet på 20-talet. Min farfar slutade för övrigt själv på Bro Ångsåg AB (Brosågen) den 10/12-1934 på grund av arbetsbrist och under rubriken anställningsdatum på avgångsbetyget står, ”sedan barndomen”.

”Bonnjävlar har aldrig lärt sig att svälta” var ett av många uttryck jag minns från farfar, när den ”gamla goda” dåtiden i Västerdalarna kom på tal hemma hos honom i köket på Ateljevägen i Sundbyberg.  Men då hade det hunnit bli 60-tal och farfar hade sedan länge haft råd med både pölsa och fläskkotletter till potatisen, även om hans fru Viola hade en benägenhet att påtala kilopriset varje gång besticken närmade sig den åtråvärda kotletten.

 

Vad vill jag då förmedla med den här lilla korta historien om min farfar och farfars fars levnadsöde? Ja möjligen det, att vi ibland borde ägna mer än en halv tanke åt alla dom kvinnor och män som har arbetat, frusit, svultit och kämpat i orter som Vansbro för egen överlevnad, men också för att dom hade modet och orken att aktivt verka för och tro på ett bättre samhälle, där målet mer eller mindre uttalat var social rättvisa och alla människors lika värde.