Medelålders förnekelse och arrogans i gamla SSU-kostymer.

Den (s)-arrogans som i åratal riktats mot både vänster och höger, där arvodister – och partister oförtrutet tagit sig rätten att sätta sig på meningsmotståndare, det får nu Juholt och (s)-partiet betala ett högt pris för. Bottenpluggen har nu gått ur och jag är rädd för att spelet är över för en lång tid framöver.

Så länge dagens självbild som det stora statsbärande partiet lever kvar blir en ”nystart” omöjligt. Man ska också komma ihåg att socialdemokraterna med sin kanslihöger, auktoritetstro och lojala ”gräsrötter” var en förutsättning när dom nyliberala dörrarna i Sverige ställdes på vid gavel. Partiet består i dag av en salig blandning av välvilliga välfärdsförespråkare utan ideologisk kompass.

På frågan ”Vad vill socialdemokratin?” finns det i dag inga svar.

Att partiets verkställande utskott ljuger ses som normalt, en öppen partiledarprocess är otänkbar hos avantgardet. Dessutom springer nu arvodets söner och döttrar benen av sig för att befolka morgonsofforna med sina ”analyser”, utan att på något sätt andas en vilja över att ta ansvar. Samtidigt som cirkusen pågår är det knäpptyst på arbetsplatserna och ombudsmannen äter lugnt sin dagens rätt.

Jag tror att Vänsterpartiet med Jonas Sjöstedt i spetsen enskilt är den som nu kan ingjuta både mod, hopp och sätta ord på alla de politiska utmaningar som finns inom våra välfärdsområden.